Uppskuren
Ensam, oförstådd, missförstådd, aldrig någonsin förstådd. Aldrig förr har jag tvivlat, inte tvivlat bara vetat. Vad jag är och inte är. Inte har någon annan heller behövt tvivla. Som kvinna är jag säker. Som mor tvivelaktig. Troligtvis inte av den ende som har tyckanderätt i frågan men enligt andra mödrar, enligt mina nära och kära och nu enligt mig själv.
Kanske överdrivet, kanske bara överkänslighet från min sida. En svallvåg av mitt första misslyckande som moder. En svallvåg som fortfarande skvalpar fram genom mödraskapets hav. Jag kunde inte, jag som klarar allt. Som är stark, som har en vilja av stål, kunde inte klara det. Jag är totalt misslyckad. Ett missfoster och en krympling till kvinna. Syftet med min existens raserades och det värsta av allt. Det var mig det var fel på. Inte ens en dålig ursäkt att kunna blicka ned och krympa ihop bakom. Nej inte ens det, du är så misslyckad att du inte ens får någon ursäkt. Värksvaghet, ordet ringer i öronen svaghet, svaghet ett ord jag inte känns vid. Svaghet, jag är svag nu. Aldrig tidigare har jag känt mig svag. Ett ord som inte ens existerat i mitt vokabulär. Jag är inte svag. Men nu har jag blivit det. Det står tillochmed på papper, det finns ingen återvändo. En svag människa, såhär känns det. Tid att känna skam. Men låt inte skammen vinna över dig. Trots att du vill sjunka genom jorden, stå kvar. Trots att du vill gråta, bit samman. Trots att du skäms, håll huvudet högt även om det känns som om du bär upp hela världen. Ingen får se dig bräcklig, låt dem inte få chansen att äta dig som rovdjur. Tillåt bara dig själv att vara din värsta fiende.
